Dispergeringsmedel: Såsom natriumlignosulfonat och alkylfenoletoxylater; används för att förbättra biocidens dispergerbarhet i vatten och förhindra sedimentering eller agglomerering av aktiva ingredienser.
Kelateringsmedel: Såsom EDTA och aminotrimetylenfosfonsyra (ATMP); används för att binda metalljoner (t.ex. kalcium och magnesium) i vattnet, och därigenom mildra deras negativa inverkan på de aktiva ingredienserna och förbättra biocidstabiliteten.
pH-justerare: Såsom svavelsyra och natriumhydroxid; används för att justera biocidsystemets pH till det optimala området, vilket säkerställer aktiviteten hos de aktiva ingredienserna (t.ex. natriumhypoklorit uppvisar toppaktivitet vid pH 8–10).
Stabilisatorer: Såsom propylenglykol och glykoletrar; används för att förlänga biocidens hållbarhet och förhindra nedbrytning av aktiva ingredienser.
